Vårt himmelska hopp

Predikan på söndagen efter Alla helgons dag

4 nov 2018 Uppb 22:1-5

”Himlen är ett underskattat resmål”. Så lyder rubriken på hans-Erik Lindströms senaste bok. Hans-Erik har också kallats pilgrimsprästen. Han har betytt mycket för framväxten av pilgrimsrörelsen i Sverige. Han har för övrigt gästat oss här i Norrköping på en av våra tidigare Måndagsöppetkvällar.

”Himlen är ett underskattat resmål”.

Ja det ligger nog en hel del sanning i det. Vi sitter med prospekt på olika resor över hela världen men hur ofta ägnar vi en tanke på vårt slutgiltiga resmål himlen.

Som ung tyckte jag inte om att höra sånger om hur underbart det skulle bli att komma till himlen, en mycket bättre värld än den här. Det kändes falskt att sjunga med i de gamla sångerna. Jag ville inte dö då, jag ville leva det här livet här och nu.

På sätt och vis kan jag nog fortfarande hålla med om det. Vi har ju fötts till den här jorden med en uppgift att ta vara på det liv som getts åt oss.

Jag har nog levt och lever med fötterna på jorden men också med mitt hjärta förankrat hos min himmelske Fader.

Vi lever våra liv men så möts vi av det oväntade. Någon i vår närhet blir sjuk och dör.

I början av det här året så ringer min dotter Tina en dag när jag sitter nere i vårt café och säger: ”Andreas är död.” En av Martin och hennes bästa vänner som bara för två veckor sedan varit hos dem i Gryt med sin fru och lilla treåriga dotter. Mitt i livet rycks han bort helt oväntat i en bilolycka på väg till jobbet, då bilen går rakt genom isen.

Trots att jag inte personligen kände Andreas, berördes jag djupt av detta och över hans fru som blev ensam med deras lilla dotter.

En månad senare hör min frissa av sig. Hon frågar om jag kan ta begravningen för hennes sambo som omkommit i en arbetsplatsolycka på jobbet. Åter skakas jag om. Båda männen hade lämnat sina familjer på morgonen en vanlig arbetsdag som alla andra men koma aldrig tillbaka hem.

Då är döden ens fiende som tar ifrån en det käraste vi har. Vanmakt, förtvivlan, mörker och djup djup sorg. Andreas var troende och verksam i en kyrka och begravningen blev ljus och hoppfull mitt i all sorg och mörker. Idag börjar hans hustru sakta ta sig tillbaka till livet. Min frissa har också också kommit tillbaka och kan se ljusare på det liv hon lever här och nu.

Vi har också som församling fått ta emot ett svårt dödsbud i maj när naturen var som vackrast, då Lena Wesström som vuxit upp här så brutalt togs bort från detta livet.

Nu har jag talat om den svåra döden – när det känns att det här livet inte är färdigt än.

Men så finns det också den del av livet när en människa levt länge och själv säger att nu är jag trött nu har jag levt färdigt nu vill jag dö – nu vill jag komma hem till mitt himmelska hem. Saknaden är givetvis stor när också en mogen människa lämnar oss och det här livet. Någon som funnits alltid och nu är borta.

Den kristna tron har alltid stått för hoppet. Det finns en fortsättning.

I våra begravningsgudstjänster lyfts alltid Kristi kors fram, som en symbol att Kristus genom sin död och uppståndelse öppnat en väg för oss från död till liv.

I bibeln läser vi om det himmelska Jerusalem med gator av guld. Det var det finaste man kunde tänka sig då. Idag kanske vi mer drömmer om en oförstörd plats likt texten vi lyssnade till från Uppenbarelseboken. Då Guds skapelse blir återställd.

En flod med vatten klart som kristall, livets träd som ger skörd tolv ggr om året, trädets blad som läkedom för folken. Ingen förbannelse ska finnas mer. Ljuset ska vara starkt, ingen lampa behövs för allt mörker är borta.

Vi längtar nog alla efter en tid då alla krig ska vara minnen blott, likaså svält och naturkatastrofer. Den tiden kommer: ”Himlen är ett underskattat resmål.”

Hans-Erik berättar att successivt har det kristna hoppet om att vi en gång ska få mötas igen vuxit, och nu har jag säger han nästan lämnat hoppet och närmat mig vissheten.

”Det ligger i människans natur att vi kommer från evigheten och är på väg tillbaka dit.

Vi finns i Guds tanke innan vi är födda, så när vi sedan föds finns det en reminiscens i oss av det som en gång var. Då och då kan det plötsligt komma i svang och förstärkas, t.ex. när man går på en fjällvandring.”

Han fortsätter: Det vi blir berörda av här på jorden, det kommer att maximeras i himlen. Det finns inga skuggor, inga frågor, Mystiker i alla tider har försökt beskriva himlen, men de mest intellektuellt skärpta hittar inga andra ord än ljus. Ljus, ljus, ljus.

Till sist en liten uppmaning från Hans-Erik: Kyrkorna har ett ansvar att föra upp frågan om himlen på agendan. Om man har fått uppleva en liten glimt av Guds kärlek så förändrar det hela ens liv. Det måste vi berätta om.

Vi ber tillsammans med Martin Lönnebo i hans bön hämtad från Johannes evangelium, där Jesus säger att han är världens ljus. Bönen med i Nt i fredags:

Ljus, ljus, ljus. Du är stam, vi är grenar. Vi i dig, du i oss. Kärlek, glädje, frid. Ljus, ljus, ljus. Amen!