Förlorad och återfunnen  

Luk.15:11-32

“Hon trodde att hon var fullständigt ointresserad av livsåskådningsfrågor i allmänhet och kristen tro i synnerhet”   (ur boken Drabbad av det oväntade, Elisabeth Sandlund)

…Hon drabbades av det oväntade och fick som reaktion av många ”Om detta kunde hända dig, då kan det ju hända vem som helst”… underförstått en tyst fråga: Skulle detta kunna hända mig också?”

Första gången jag hörde talas om Elisabeth Sandlund, tidgare ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, var i ett intervjuprogram på TV som Göran Skytte hade i slutet av 1990-talet. Jag berördes väldigt starkt av den intervjun.

Senare kom hennes bok drabbad av det oväntade ut.

Vad var det hon drabbades av?

GUD.

Hon beskriver sig som en förfärlig konfirmand, en sannskyldig utmaning för varje välmenande präst.

Så, många år senare, när en av hennes döttrar med funktionsnedsättning är på ett konfirmationsläger på Gålö i Stockholm och det är dags för konfirmation och nattvard går Elisabeth fram och tar nattvarden för sin dotters skull och där sker det oväntade. Hon drabbas av en intensiv känsla – brödet var inte bara bröd och vin. ”Det var Kristi kropp och blod utgjutet för min skull”, skriver hon.

Efteråt slog många försvarsmekanismer till, men inget höll och till slut hittade hon ett hem i S:t Clara församling i Stockholm. En förvissning. ”Här är det. Här ska du stanna. Här får du hjälp.”

När gudstjänsten var över inbjöds till förbön och Elisabeth gick fram på darrande ben. När hon fick frågan vad hon ville ha hjälp med i bön svarade hon:”Jag heter Elisabeth och jag tror att jag tror på Gud men jag tror inte att han kan förlåta mig och jag har inte ens kunnat berätta det för min man”. När diakonissan började be blev hon starkt berörd av orden: ”Gud, Du som har sökt Elisabeth långt innan hon sökte Dig”, en tanke som aldrig slagit henne. Diakonissan avslutade med orden: ”Nu dansar och sjunger änglarna i himlen för din skull”. Hon pekade på det självklara faktum att jag kunde sluta tjata på Gud om förlåtelsen. Den saken hade Jesus Kristus ordnat för min räkning en gång för alla för 2000 år sedan på korset på Golgata. Nu landade det också i mitt hjärta skriver hon och ångesten rann av mig. Befrielsens stund var inne. Jag var lättad, förlöst och outsägligt lycklig. 

    Förlorad och återfunnen är rubriken för den här söndagen och jag tycker att berättelsen om hur Elisabeth från att ha varit ateist drabbas av Gud när hon minst av allt anade det. 

   Berättelsen om sonen som återvänder hem till Fadern och barndomshemmet är en bild på Guds kärlek och längtan efter sina barn.

   Också du och jag är sedda och sökta av Gud innan vi själva är medvetna om det.

Margareta Melin skrev en bok för många år sedan som heter Vilja och frihet.

”Människan är utrustad med vilja för att leva medvetet och fritt. Hon kan i hög grad välja sitt liv. Hon har en inneboende förmåga att leva målinriktat och välja bort det som hindrar henne att nå dit hon vill”

I evangelietexten idag så står det: Han kom till besinning. Någonstans läste jag att det kan uttryckas med: ”Han kom till sig själv.” Han bottnade i sin situation och kunde därifrån göra ett val. Han valde att återvända hem. Också han bar känslan likt Elisabeth … Jag är inte värdig att bli mottagen, jag har syndat mot himlen och mot dig… Fadern såg honom på långt håll … dina ögon såg mig innan jag knappt var formad skriver David i Psalm 139. Fadern springer honom till mötes för han blir så glad. Det var egentligen under en judisk mans värdighet att springa …

Sonen blir mottagen med glädje … Min son var död och han lever igen, han var förlorad och är återfunnen … och festen började …

Nyckeln till frihet ligger i att avstå och välja bort.

Till sist några rader till av Margareta Melin …

En människas vilja

varför är den så dyrbar

så skön i den Heliges ögon?

Varför gråter himlen av glädje

när viljan ligger som gåva

i den Allsmäktiges hand?

Den skulle aldrig bli hans

om den inte blev honom given. Amen